Min son föddes på toaletten på Östra!

Minstingen i familjen ville också ut ivärlden tidigt i v33 men denna gången kunde läkarna stoppa förlossningen med dropp vilket var en konstig känsla i kroppen, men skönt att slippa ligga på neo avd en gång till.

Efter detta var jag inne med värkar 2gånger under början av 2008 men inget hände fören i början av februari. Morgonen var kylig och jag frös och kände mig febrig när jag kände att något var på gång igen.

Åkte till Östra för tredje gången och då jag va lite febrig fick jag lov att stanna. Kände att värkar kom lite mer regelbundet men hade inte öppnat mig särskilt mycket.

När jag hade varit inne en halvtimme kom min man och en barnmorska bad mig gå och kissa innan jag la mig på sängen igen för undersökning.

Gjorde som hon sa, men plötsligt när jag sitter på toa trycker det på av bara den och jag säger att jag måste bajsa. Barnmorskan som var inne tittar på mig och säger- Nej gör inte det, vänta och ställ dig upp-.
Vilket visade sig inte va så lätt för huvudet på min son hade redan hittat ut.
Fick hjälp av min man som höll mig upprätt men jag orkade inte stå på benen. Frös och skakade som bara den.
Barnmorskan höll i min sons huvud och skrek (ropade högt) åt min man att trycka på larmet då han stod närmast.
I nästa stund är badrummet som inte är så stort fullt av barnmorskor och någon hämtar ett sängskydd och lägger på golvet så att jag kan ställa mig på alla fyra och krysta ut min son. Wow en sådan upplevelse.
Tur att min man han komma och stödja mig och hålla mig på benen i denna kaos.
Efteråt kändes det skönt att det hela var över så fort, men kroppen var trött. Inte alls samma kick och energi efteråt som vid tidigare förlossningar.

Barnmorskan var inne och pratade med mig flera gånger och hon hade inte jobbat i så många år och aldrig varit med om något liknande. Det var vi två om.
Glad att allt gick bra och vi fick en frisk och stor son på 4.1kg. Störst av alla tre och defenitivt snabbast =)

Skulle gärna ha fler barn men efter denna förlossning kändes det som våra tre underverk där två av tre haft lite dramatiska förlossningar fick räcka, men man skall aldrig säga aldrig.

Vår dotter föddes i v33+4!

En kall oktoberkväll 2004 blev början på vårt liv som en familj när vår dotter bestämde sig för att det var dax att komma ut till den riktiga världen i vecka 33+4.
Allt började med en avkopplande kväll på Italiensk restaurang där jag som nästan inte fått i mig något hittills åt en hel portion lasagne. Gud va gott det va! (Skulle få ångra detta senare på kvällen)
När vi ätit färdigt myste vi hemma och såg på film när jag plötsligt blev jätte kissenödig.
Väl på toa kunde jag inte sluta kissa och när min man sa att det va vatten på golvet hela vägen till toa då förstod jag att vattnet gått!
Hjälp vi skulle ju inte ha barn än på flera veckor!
Men det ville inte lilltjejen i magen, ut ville hon.
Väl på BB tog det ett par timmar med värkar, och upp kom all mat med besked. Glömmer det aldrig. Va ju värre än själva förlossningen. =(
När lilltjejen äntligen va född sprang de iväg med henne och som tur var fick min man följa med, men guuud vad ensam jag kännde mig den stunden. Hade ju inte ens fått se det lilla underverket. Efter en stund kom min man tillbaka och sa att allt var bra med vår dotter men att hon ligger uppkopplad med en massa apparater. Tillslut kom de in med henne i en stor plast säng så jag fick se henne innan de körde upp henne till neo avd.

Tiden gick sakta efter det. Varm choklad och mackor smakade inte gott just då. Ville ju bara upp till min lillatjej. När de äntligen kom och hämtade mig och körde upp mig till neo satt jag med vårt lilla underverk i famnen tills de sa att jag inte fick stanna kvar där uppe längre utan att jag fick komma tillbaka på morgonen igen =(
Detta va absolut det svåraste ögonblicket i mitt liv att lämna kvar min lilla nyfödda dotter och åka hem utan henne. Hon hade ju legat länge i min mage och att komma hem utan varken mage eller bebis va en jätte hemsk känsla trots att jag visste att jag skulle se henne nästa dag igen. Blev inte mycket sömn och på morgonen var jag hos lilltjejen igen. Efter ett par dagar fick hon gulsot och låg och solade. Det var svåra dagar då jag inte fick hålla henne.

Dagen då läkaren kom och sa att lilltjejen var fullt frisk och stark men bara behövde lära sig tekniken att amma, då lättade en stor tygnd ifrån axlarna och jag/vi hade ett mål att se fram emot.

Fortsatte att pumpa bröstmjölk på dagarna och öva ammning med lilltjejen. Det tråkigaste var pumpningen hemma på kvällar och nätter för att få igång produktionen och ha med sig nya flaskor på morgonen. men det va ju ett gott syfte med det. Tillslut kom den dagen då lilltjejen sög fast med ett bestämt grepp och åt själv för första gången! En sådan lycka! Den kvällen var den första jag fick stanna på neo över natten och sova med mitt barn för första gången.

Sedan gick det fort. Permission över helgen och vilken lycka att få komma hem med sin dotter till vårt eget lilla bo i lugn ro. Helgen gick fort med mycket mys och ammning och när måndagen kom var jag nervös när vi steg in på neo avdelningen igen. Hurra vår lilltjej hade gått upp i vikt över helgen som hon skulle och vi fick ta med oss henne hem igen! Sedan följde en vardag som jag bara älskade och allt gick som på räls hemma med en mycket nöjd och lugn dotter som har fortsatt att ta oss med storm och vill att allt skall hända fort fort fort….