Minstingen i familjen ville också ut ivärlden tidigt i v33 men denna gången kunde läkarna stoppa förlossningen med dropp vilket var en konstig känsla i kroppen, men skönt att slippa ligga på neo avd en gång till.
Efter detta var jag inne med värkar 2gånger under början av 2008 men inget hände fören i början av februari. Morgonen var kylig och jag frös och kände mig febrig när jag kände att något var på gång igen.
Åkte till Östra för tredje gången och då jag va lite febrig fick jag lov att stanna. Kände att värkar kom lite mer regelbundet men hade inte öppnat mig särskilt mycket.
När jag hade varit inne en halvtimme kom min man och en barnmorska bad mig gå och kissa innan jag la mig på sängen igen för undersökning.
Gjorde som hon sa, men plötsligt när jag sitter på toa trycker det på av bara den och jag säger att jag måste bajsa. Barnmorskan som var inne tittar på mig och säger- Nej gör inte det, vänta och ställ dig upp-.
Vilket visade sig inte va så lätt för huvudet på min son hade redan hittat ut.
Fick hjälp av min man som höll mig upprätt men jag orkade inte stå på benen. Frös och skakade som bara den.
Barnmorskan höll i min sons huvud och skrek (ropade högt) åt min man att trycka på larmet då han stod närmast.
I nästa stund är badrummet som inte är så stort fullt av barnmorskor och någon hämtar ett sängskydd och lägger på golvet så att jag kan ställa mig på alla fyra och krysta ut min son. Wow en sådan upplevelse.
Tur att min man han komma och stödja mig och hålla mig på benen i denna kaos.
Efteråt kändes det skönt att det hela var över så fort, men kroppen var trött. Inte alls samma kick och energi efteråt som vid tidigare förlossningar.
Barnmorskan var inne och pratade med mig flera gånger och hon hade inte jobbat i så många år och aldrig varit med om något liknande. Det var vi två om.
Glad att allt gick bra och vi fick en frisk och stor son på 4.1kg. Störst av alla tre och defenitivt snabbast =)
Skulle gärna ha fler barn men efter denna förlossning kändes det som våra tre underverk där två av tre haft lite dramatiska förlossningar fick räcka, men man skall aldrig säga aldrig.